Till Amalfikusten

9 november

Jag, (gissa vem), hade satt alarmet på 06.30,för en morgonpromenad upp på bergen som skuggar oss. Det var otroligt brant, och jag undrade hur någon kunde köra där. Det kunde dom inte, för på 250 meter över havet, stötte jag på den här.

 Det var bara att klättra över, videoövervakningen till trots.

Allt var så vackert och här på höjden lyste redan morgonsolen.

Vägen ner längs huvudvägen blev mindre brant, och därför också betydligt längre.

Men tjugo minuter försenad anlände jag i alla fall till en ny underbar frukost!

På vägen till tåget passerade vi en lördagsmarknad, och njöt en stund av allt det vackra.

Denna dag var en tågdag. Vi valde tåg som inte hade krav på platsbiljetter, så det gick ganska långsamt fram. Men det var en vacker dag, och att sitta en stund i solen på en perrong då och då är inte det sämsta.

Vid tågbytet i Rosarno blev det kaffe och croissant, och i Paola blev det en pizzabit på bybaren.

Längsta etappen för dagen återstod. Den gick norrut, oftast alldeles intill havet, och skulle sluta i Salerno. 

Där skulle vi gärna hinna med en buss ut till Amalfikusten. Det blev en minutkamp mot klockan som vi till slut förlorade med fem minuter. Men även bussen var försenad, så vid halv åtta var vi i Maiori, och fick nycklarna till vår alldeles nyrenoverade lägenhet. Tre nätter här blir toppen!

10 nov

Fars dag. Och här är han nu; fader till mina barn, min andra hälft, min lycka och min bästa vän.

Det bästa han skulle kunna få, är nog en äventyrlig vandring. Så jag gjorde vad jag kunde. Det blev kanske inte så äventyrligt, men ändå…

Vi började dagen med kaffe och croissanter, som Jakob köpt på sin morgonpromenad. Men då vi sedan gått till nästa ort, Minori, blev det rejäl frukost där. 

Det behövde man, när man sedan skulle vandra en del av ”The Path of Gods”. Det finns en myt om hur Herkules fick hjälp av gudarna härifrån, i Odysséen, och så vackert som det är, så borde gudar kunna bo här.

Men det är brant! De flesta tar visst buss upp, och vandrar ner, men mina knän gillar ju inte nedförsbackar, så vi tog de 1400 trappstegen, upp förbi citronlundar och terrassodlingar, till staden Ravello.

 Det var rejält jobbigt, och trappstegen var ofta höga. Men vinden svalkade och vädret var ljuvligt. Utsikten var makalös!

Och till slut kom vi upp! Fantastiskt!

Ravello är tydligen känt för sina musikfestivaler, med klassisk musik. En gång på 1800-talet kom visst Richard Wagner dit, ridande på en åsna, och sedan dess håller man på. Den enda konst vi fick del av var fantastisk arkitektur och en keramikfabrik.

Det var underbart att sätta sig på en buss nerför bergen sedan. Vi hann se både den lilla byn Atrano och tog sedan en citronglass i Amalfi. Båda mycket fina städer. 

Väl ”hemma” i Maiori blev det en skön stund på stranden, med bad i det 20-gradiga vattnet. Det var faktiskt fler än vi som badade, och en hel del familjer hade söndagspicknick på stranden.

Vår fina lägenhet hade tvättmaskin, och det är ju alltid användbart, så det blev en paus hemma innan vi gick ut den första kvällsturer. När solen går ner blir det riktigt svalt här, på ett sätt som vi inte har haft förut. Det är höst också här. Vi handlade och fixade kvällsmat hemma, men för Jakob blev det ytterligare en tur ut. Vi bor i så smala gränder, i gamla stan, att internet inte funkar speciellt bra, så ska man kunna ta emot alla fars-dagshälsningar får man allt gå ut igen.

11 november

"Det blev en dag på stranden". En sista sådan; inte bara för oss, för medan vi låg på våra solbäddar med parasoll, monterades hela strandverksamheten ner och på kvällen återstod bara en grop i sanden.

Men dagen började med en promenad upp mot staden som påstår sig ha uppfunnit pizzan. Nåja, vi alingsåsare har ju uppfunnit potatisen.

Vackert var det i alla fall.

Vi sög ut det sista av värmen, och låg nog fyra timmar på stranden. Vattnet var skönt, men inte så varmt.

Sen blev det kvällspromenad, med ett kort besök i stadens kyrka.

Middagen åt vi, lite överraskande, på en brasiliansk restaurang. Gott, gott!