Sista dagarna på Sicilien

4 oktober: Utflykt till Noto

Dags för utflykt. En timmes bussresa från Syrakusa ligger världsarvsstaden Noto på en sydsluttning. Där finns mängder av palats och kyrkor, alla byggda med traktens honungsgula sandsten. En färg som förstärktes av den skinande solen.

I staden var det också något slags firande med militärer, skolbarn och en blåsorkester. Härligt!

Spana in mini-trummisen! 

Kaffe och croissant blev det också, och sedan billig bukfylla på en enkel italiensk restaurang.

Porten in till vårt boende är inget man utmanar

Ännu en kvällspromenad ut till ön Ortiglia, typ Gamla stan, hann vi också med.

Tidig läggning inför tidig uppstigning.

God natt!

5 november: Runt Etna

Varje gång jag, Mimmi, går upp ovanligt tidigt känns det som om det är luciamorgon. Och det gjorde det ju så passande i morse, eftersom vi var i Syrakusa. 

Vi skulle ta ett tidigt tåg för att kunna ta oss till en station där vi kunde ta det lilla tåget som går runt Etna. Här skulle det verkligen finnas behov av en bra kommunikatör! Att hitta uppgifter om var tåget går, och hur man tar sig dit, samt tidtabell var inte lätt. Men vi gick av vårt normala tåg på en passande station, stressgick i 20 minuter, kastade oss på tåget för att sedan upptäcka att vi hade kunnat gå på 100 m ifrån vår tågstation. 

Nåväl, vi åkte motsols utmed Etnas sluttningar i ungefär en timme, innan vårt tåg stannade. Det var vackert och grönt. Överallt odlade man både blommor och grönsaker, men främst vin. Den snöklädda toppen skymtades, men annars låg den i moln hela dagen. 

Här och var såg man att det hade runnit lavafloder någon gång i tiden.

Efter en timmes färd blev det alltså kaffepaus, men vi tog snabbt beslut att fortsätta färden runt om, eller i alla fall runt den hästskoform som järnvägen har.

Vi var nästan ensamma i tåget så det var behagligt. Och landskapet blev öppnare ju längre vi åkte. Efter ett tag förstod vi att de märkliga träd som kröp över vegetationen var pistage. Kul! Förutom pistage, vin och oliver så odlar man även kaktusfikon. Denna invassiva växt lär ändå vara klimatsmart, och kanske får vi också produkter av kaktus snart.

Den smalspåriga järnvägen tog slut i Paterno, där en buss väntade, utan att göra väsen av sig. Inga skyltar här heller.

 20 minuter senare var vi vid en T-bana som kunde ta oss till centralen i Catania, en stad med ca 300 000 invånare. Men där blev det helt stopp. Tågstrejk.

Man skulle sluta strejka klockan 17.00 så vi tog det lugnt. Vi åt en underbar middag på en indisk restaurang, och sedan satt jag kvar med packningen så att de andra kunde gå. Plötligt annonserades ett tåg ut på stationen, som fick oss alla att hetsa dit, men vi och alla andra blev besvikna igen. Men vid 16.35 kunde vi ändå ta ett tåg norrut. Hur personalen kom dit har vi ingen aning om.

I Milazzo skulle vi ha våra två sista gemensamma nätter. Och det blev ett toppenboende, med en fantastisk Francesco som värd. Och varsina sovrum fick vi! Vi, som vant oss vid varandra under två veckor. Men vi har sagt att Berit och Börje får komma in, när de vill, om de saknar oss.

5 oktober: Milazzo

Dags för äventyr!

Idag promenerade vi till udden utanför Milazzo. Vi började längs stranden och på gator. Sedan fortsatte vi uppför trappor, för att så småningom komma in på en smal stig längs bergssidan. Åt vänster stupade ner mot det turkosblå, klara vattnet. Kaktusarna, som fanns överallt, gjorde vandringen knepigare, men också vackrare och mer exotisk.

Från udden hade man utsikt ut mot öarna Stromboli och Vulcano, som stack upp som sockertoppar ur havet.

Vägen hem blev lång, med omväxlande blomsterprakt och små soptippar.

Att ingen restaurang serverar mat mellan 3 och 7, tycks vi aldrig lära oss. Till slut hittade vi dock Halal Kebab, som var öppen. Gott var det också, om du frågar mig.

Yatzy och kortspel fick avsluta kvällen, den sista kvällen tillsammans för kvartetten Berit Börje Mimmi Jakob. Det har varit väldigt fint att resa tillsammans!