Permet

24 april: Permet 

Dagen började med frukost på uteplatsen utan regn och annalkande värme och sol.

Allt på frukostbordet var hemlagat. Det är tjatigt att prata mat, men den hemgjorda fikonmarmeladen i den hemgjorda yoghurten måste ändå lyftas fram!

Vår värd ringde in en taxi åt oss, och en halvtimme senare var vi vid termalbaden i Blene. Man tror ju ofta att bilder från en sevärdhet är lite vackrare än verkligheten. Här var det snarare tvärtom. Så snart vi korsat den gamla Tahut-bron, (utan skyddsräcken naturligtvis,) var det bara att byta om och hoppa i "infinity-poolen". Vattnet var kanske 27 grader, alltså tillräckligt varmt för att ligga i den halvtimme som skulle krävas för att bli botad från sina åkommor. Vi var stundtals ensamma i vattnet i denna oexploaterade pärla. 

Och solen sken! 

Efter någon timme skulle vi utforska ravinen uppströms. Det var lättare sagt än gjort eftersom man bara kunde gå på den ena, och ibland den andra sidan. Men vi gjorde så att jag, som hade sandaler, vadade över strömmen och sedan slängde över sandalerna till Mimmi, som sedan kunde gå över, och byta om till sina vanliga skor. En procedur som upprepades sex gånger innan vi kom fram till en alldeles egen liten svavelosande pool. 

Sedan var det bara att göra samma sak igen, för att så småningom bli upphämtade av vår taxichaufför och lämna detta fantastiska ställe. 

Klockan sju hade vi beställt Marinellas hemlagade middag på boendet, med bland annat en soppa på ärter från trädgården. Nu är vi lika fyllda som vinbladsdolmarna. 

25 april Till Berat

Regn igen, så det blev frukost under tak, men ändå på altanen. Dagens extrainslag var smöret, från små bergskor. Faktiskt fantastiskt gott! Vår värd var så oerhört mån om oss, så han följde med till busstationen för att se till att vi kom med rätt buss, och dessutom hade han ritat en karta på hur vi skulle byta buss på rätt ställe. Mycket rörande!

I Albanien finns alltså inga tåglinjer, och man är heller inte med i interrailfederationen. Så här gäller buss. Och som i många fattiga länder fungerar bussnätet på ett ogenomträngligt sätt. Folk och djur, varor och paket fraktas överallt och alla är helt på det klara med när och hur. Men det är inte glasklart för turister! Nåväl, vi kom med en minibuss, som vi efter 10 mil, bytte mot en riktig rishög, som tog oss till Berat. Hela resan var underhållande med mycket fin utsikt och människor som packades in och ut.

Berat är en turiststad, och de gamla delarna är också världsarvsklassade. Staden kallas ”Staden med tusentals fönster”, för de gamla ottomanska husen ligger tätt, och har verkligen många fönster. Naturligtvis också ett slott högst upp.

Vi njöt rejält av solen som så småningom bjöd till, och satt och fikade på ströget länge, innan vi letade reda på vårt hotell. Att gå runt i staden sedan var härligt.

Middag på en traditionell restaurang på kvällen. Nu ska vi snart sova, till böneutroparens vaggsång. Och kyrkklockan ljuder säkert med, för här samexisterar men utan till synes några svårigheter.

26 april: Till Tirana

Efter jag (Jakob) gick uppför fel kulle igår, när jag skulle upp till slottet, fick jag gå upp tidigt för att hinna med det innan frukost. Så medan solen letade sig nerför bergssidorna, letade jag mig uppför. Det blev en strålande utsikt. 

Efter frukosten blev det promenad till busstationen, för resa till Tirana. Vi turades om att inte hålla oss vakna, och anlände snart till busstationen vid resmålet. 

Ett "kafe med wi-fi" senare hade vi bokat hotell för två nätter, och var snart installerade.

Eftermiddagens free-walking-tour var intressant, och skön i solskenet.