18-19: Sista dagarna i Lecce, och Italien

18 april: Lecce
Ny dag, samma frukost. Alltså, ibland kan man längta efter en rejäl mugg bryggkaffe med mjölk.
Bussen ut till kusten gick inte förrän efter 13.00, så dagen inleddes med en tur i gränderna i stan. Vi gick vilse hela tiden, men allt var vackert, skönt och ostressat.
Vi har dock inte förstått varför en stad som Lecce hamnade just här; ingen sjö, flod eller berg, och mer än en mil till kusten.
Kanske var det för att det låg ett McDonalds här, som serverade en härlig cappuccino med en pistache-croissant, som kunde avnjutas på en solig bänk vid lusthuset i parken bredvid.
En euro kostade bussen, som tog oss till fyren vid San Cataldo. Där låg stränderna och badhytterna på rad. Jag, Jakob, svidade om till badbyxor och tog ett dopp i det lite för kalla vattnet. Sen satt vi en stund vid en solig sandstensvägg och njöt och blev varma.
Vi grundade vid Yvonnes bar inför vandringen till ett naturreservat några kilometer bort.
Himlen såg plötsligt hotande ut men de värsta skurarna klarade vi oss undan. Stranden var märklig med svart sand, cerisa blommor och massor av plastskräp. (Vikten av all plast i världshaven lär vara större än vikten av all fisk.)
Vi var nära att vända, men nådde istället fram till en vacker gångväg mellan några strandsjöar där vi fick syn på flamingos, silkeshägrar och kärrhökar. Även en härfågel flög förbi. Men ingen varg. 
Nu var vi nöjda med turen, och var både trötta och lite kalla, när vi så småningom kom "hem" till hotellet. 

19 april: Till Brindisi och österut

Vaknade till åskdunder och spöregn. Vi anade ju att det skulle komma, men det kändes halvkul att lämna hotellet, och dessutom veta att regnjackan inte höll måttet längre. Nåväl, skam den som ger sig! Jag ( Mimmi) fick en plastsäck till skydd, och kunde sedan ta mig till bussen mot stationen utan att bli blöt.
Men dagen uppmuntrade inte till några större utflykter, utan vi tog lokaltåg till kuststaden Brindisi där vi sedan skulle invänta kvällens färja mot Albanien. Där fördrev vi helt enkelt tiden med att äta på en arabisk restaurang, medan regnet föll, spatsera i den blöta staden, vandra på Via Appia, dricka kaffe och åka buss mot terminalen. Som tur är tog vi bussen åt fel håll, så då fick vi ju en gratis sightseeing och så gick ytterligare en halvtimme. Så här års köar man inte med några andra tågluffare, utan vi och lastbilschaufförerna hade rätt gott om plats i väntan på färjan. Den heter för övrigt ”Bohus”. Om det tyder på kvalitet, eller att den är utrangerad vet vi inte.

Nu lämnar vi och hundra lastbilschaufförer den bekanta världen, och styr kosan till Vlore i Albanien. Vi hörs när vi får uppkoppling härnäst. 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Resans slut

Bild
1 maj Kanske har vi blivit lite folkskygga, efter en månad på luffen, men morgonens frukost var en mycket märklig upplevelse. Holiday Inn Express hade stor frukostbuffé, men det var så extremt mycket folk, och sån hets och rörelse att vi blev alldeles matta. Men också mätta, förstås.  Inte ens då vi satte oss på tåget norrut hade vi bestämt var vi skulle tillbringa vår sista natt på resan. Hamburg är på ett sätt givet, men vi har ju varit där en hel del, och att komma längre är ju bara positivt. De snabba tågen stannar ju inte på så många ställen, och där finns det inga boenden som passar oss, och vår ekonomi. Och Danmark är alldeles för dyrt!  Flensburg, innan gränsen har vi testat förut, så det var nog vår tanke. Men Elsa i Lund svarade så positivt, då vi kollade läget, så vi bestämde oss för att göra en heldag på tåget, och sova hos henne. Vi hade god tur med alla tåg, och tågbyten, och tänkte att vi skulle få en timmes lunch i Schleswig. Fanns det överhuvud något öppet när...
Läs mer

Mostar

Bild
11 april, Mostar Äntligen lite mer värme! Det blev frukost på vår uteplats. Frukosten avslutades med en kopp bosniskt kaffe, som är som turkiskt, fast här får man en liten söt gelébit i koppen, på en tandpetare, som man häller kaffet på. Gott! Vi hade anmält oss till en guidetur, men eftersom det bara var vi blev den inställd, Istället gick vi upp till ett museum som var en gammal villa, Kaitaz House, från 1500-talet och den ottomanska tiden. Det var bara kvinnornas del som fanns kvar, och vi fick en fin guidning där. Den rike ägaren hade haft fyra fruar samtidigt, och dessa hade sedan tjänare.  Släkten hade sedan bott kvar i huset till 1970-talet. Men då fick de nöja sig med en fru. Sedan gick vi vidare uppåt ett berg, och så fick vi en sån fin vandring, som man längtat efter, i sommarväder. Det var en hel del fina blommor i den ravin vi gick i, och jag såg för första gången ett blommande kvittenträd. Vi hamnade i en serbisk-ortodox kyrka, som häll på att byggas, på ti...
Läs mer

Split

Bild
17 april Att denna dag inte hade något annat än blåst och regn att erbjuda, var vi beredda på. Jakob tog i alla fall en morgontur upp på berget och återupplivade gamla minnen.  Sedan var det dags för en ny Walking Tour, med en guide som lärde oss allt om den gamle Diocletianus, som byggde det stora templet, dvs nästan hela gamla stan, på 200-talet. Och även om vi inte kommer ihåg allt så är det ju fascinerande att det fortfarande är så intakt. Och att folk bor i de gamla murarna och i gränderna ännu! Och det är ju helt obegripligt att det finns saker, till exempel den svarta sfinxen, som är 3500 år gamla, och den bara står där, utan skydd och bevakning! Den snodde den gamla kejsaren från Egypten, för övrigt. Vi blev dock blötare och blötare. Marknadsstånd och uteserveringar stängde. Det var skönt att komma hem efter några timmar. Middag skulle vi dock ha, trots att priserna här får oss att tveka lite. Vi skrattade dock en del, då vi sökte skydd fö...
Läs mer