16-17 april: Till klacken

16 april: Resedag

Dags att röra på sig igen. Det känns fint att promenera till en station och läsa ljustavlan med avgående tåg.
Om man tänker att vi reser på Italiens stövel, startade vi dagen på vristen, for ner i hålfoten, korsade hälen, och slutade ungefär där man brukar få skoskav.
(Salerno, Potenza, Taranto, Brindisi, Lecce, med byte på dessa ställen.) .
Judasträd, jättefänkål och falsk akacia (robinja) gav extra färg i det gröna, och fiket i Potenza bidrog med lite kultfaktor.
Väl framme i Lecce fick vi promenera 20 minuter i ett stilla vårregn på de vackert stenlagda gator. När vi kom fram till B&B Verdi, fick vi en stor lägenhet med bred och skön dubbelsäng. 
Mimmi gick ut och handlade ost och tomater, som fick bli vår kvällsmat. Kvällen avslutades med resans första parti femkort. 

17 april

Trevlig frukost, men lite jobbigt att de som äger detta B&B måste åka hit bara för att laga frukost till oss! 
Idag var våra planer att ta buss ut till kusten. Men tji fick vi, för båda bussarna som vi fått uppgift om var bara igång på sommaren. Nåja, vi vandrade till stationen och tog ett mycket långsamt lokaltåg, 50 km till Otranto. 
Det som slog oss då vi färdades genom det vackra landskapet var att så stora ytor bestod av döda olivträd, Det tog ett tag innan vi fattade att detta var spåren av bakterien som härjat i ungefär 10 år, och som dödat mer än 20 miljoner olivträd bara här i Apulien!  Vilken katastrof! Men det verkar som man hittat nya vägar, för det fanns en hel del nyplanteringar ändå, men inga träd som skulle kunna ge skörd på länge. Och jag klagar över mördarsniglar!


Väl framme i Otranto fick vi vår första nära kontakt med Medelhavet. Fast då det var svalare och småregnigt fick det räcka med fotbad idag. 
När vi sedan intog en strålande paninilunch i den fina staden regnade det rejält. 

Ett av målen för dagsturen var en liten vandring till ett gammalt bauxitbrott, med en spektakulär färg på dammen. Och visst var det fantastiskt! Overkliga färger!
Promenaden dit var också en högtid för en blomälskare, och vi bjuder här på salepsrot, rosenfibbla, stjärnklöver, sabellilja och lejonsvans. 

Idag såg vi också ett rosépepparträd. Kul!
På vår väg hem från stationen blev vi blöta, men vad gör det när det ändå är ljummet ute. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Resans slut

Bild
1 maj Kanske har vi blivit lite folkskygga, efter en månad på luffen, men morgonens frukost var en mycket märklig upplevelse. Holiday Inn Express hade stor frukostbuffé, men det var så extremt mycket folk, och sån hets och rörelse att vi blev alldeles matta. Men också mätta, förstås.  Inte ens då vi satte oss på tåget norrut hade vi bestämt var vi skulle tillbringa vår sista natt på resan. Hamburg är på ett sätt givet, men vi har ju varit där en hel del, och att komma längre är ju bara positivt. De snabba tågen stannar ju inte på så många ställen, och där finns det inga boenden som passar oss, och vår ekonomi. Och Danmark är alldeles för dyrt!  Flensburg, innan gränsen har vi testat förut, så det var nog vår tanke. Men Elsa i Lund svarade så positivt, då vi kollade läget, så vi bestämde oss för att göra en heldag på tåget, och sova hos henne. Vi hade god tur med alla tåg, och tågbyten, och tänkte att vi skulle få en timmes lunch i Schleswig. Fanns det överhuvud något öppet när...
Läs mer

Mostar

Bild
11 april, Mostar Äntligen lite mer värme! Det blev frukost på vår uteplats. Frukosten avslutades med en kopp bosniskt kaffe, som är som turkiskt, fast här får man en liten söt gelébit i koppen, på en tandpetare, som man häller kaffet på. Gott! Vi hade anmält oss till en guidetur, men eftersom det bara var vi blev den inställd, Istället gick vi upp till ett museum som var en gammal villa, Kaitaz House, från 1500-talet och den ottomanska tiden. Det var bara kvinnornas del som fanns kvar, och vi fick en fin guidning där. Den rike ägaren hade haft fyra fruar samtidigt, och dessa hade sedan tjänare.  Släkten hade sedan bott kvar i huset till 1970-talet. Men då fick de nöja sig med en fru. Sedan gick vi vidare uppåt ett berg, och så fick vi en sån fin vandring, som man längtat efter, i sommarväder. Det var en hel del fina blommor i den ravin vi gick i, och jag såg för första gången ett blommande kvittenträd. Vi hamnade i en serbisk-ortodox kyrka, som häll på att byggas, på ti...
Läs mer

Split

Bild
17 april Att denna dag inte hade något annat än blåst och regn att erbjuda, var vi beredda på. Jakob tog i alla fall en morgontur upp på berget och återupplivade gamla minnen.  Sedan var det dags för en ny Walking Tour, med en guide som lärde oss allt om den gamle Diocletianus, som byggde det stora templet, dvs nästan hela gamla stan, på 200-talet. Och även om vi inte kommer ihåg allt så är det ju fascinerande att det fortfarande är så intakt. Och att folk bor i de gamla murarna och i gränderna ännu! Och det är ju helt obegripligt att det finns saker, till exempel den svarta sfinxen, som är 3500 år gamla, och den bara står där, utan skydd och bevakning! Den snodde den gamla kejsaren från Egypten, för övrigt. Vi blev dock blötare och blötare. Marknadsstånd och uteserveringar stängde. Det var skönt att komma hem efter några timmar. Middag skulle vi dock ha, trots att priserna här får oss att tveka lite. Vi skrattade dock en del, då vi sökte skydd fö...
Läs mer