Chartres, Paris, Epernay, Luxemburg och Cochem

7 maj:

I Nantes finns mycket mer att se. Det märkte vi när vi tog en annan väg till stationen. Intill Palais de Ducs Bretagne hade man symboliskt rullat upp asfalten för att ge plats åt stadsnära odling

På de flesta järnvägsstationer i Frankrike finns det pianon, där allmänheten uppmuntras att spela, och det är det nästan alltid någon som gör. Trevligt!

Efter en tågförsening på 26 minuter, (vår längsta hittills under resan,) kom vi iväg i riktning mot Paris, tre tågbyten bort. Med sekunderna på vår sida hann vi med tåg efter tåg, till exempel i Le Mans; känt från barndomens sportsändningar.

Katedralen i Chartres blev dagens första större begivenhet.

När vi anlände till Paris Montparnasse, skulle vi ta oss till Paris Est. Vi planerade att gå till Notre Dame, och sedan ta Metron sista biten, men ett rejält regn- och åskväder fick ner oss i underjorden tidigare än beräknat. 

I Epernay skulle vi övernatta av logistiska skäl. Det visade sig vara i hjärtat av Champagne distriktet, så för Jakob blev det en morgonpromenad dagen efter till Dom Perignons hemby, som då också är Moets hemmarker. (Det enda Champagne-märke jag känner till.) 

8 maj:

Idag fick vi flera överraskningar. Vi åt hotellfrukost i lugn och ro, och travade sakta iväg genom Rue de Champagne, mot stationen. Att ingenting hade öppnat var ju inte så konstigt, men då vi såg högtidsklädda äldre militärer, med flaggor, förstod vi att något var på gång. 

Den 8 maj firar man krigsslutet i Frankrike, och andra länder. Det datumet  kapitulerade Tyskland, 1945. Men mest hedrar man de dödade, vad vi förstår, med ganska seriösa manifestationer. Helgdag och stängt, alltså. Vi skulle mest åka tåg, så det var OK för oss. 

Vid vårt första tågbyte, i Bar le Duc, kom vi lagom till den ortens ceremoni. Räddningstjänst och polis, samt flera olika sorters militärer stod uppställda, musikkåren spelade och ett antal släktingar fanns på plats då man lade ner kransar till de dödas ära. Väldigt rörande faktiskt.

Annars var Bar le Duc en överraskning med. Det var en fantastisk stad, med en övre medeltida gammal stadsdel, och en nedre lite nyare. Vi hann med en promenad till den övre, något slitna, stadsdelen.

Tanken var sen att tillbringa eftermiddagen i Luxemburg, där ingen av oss varit tidigare. 

Överraskningen där blev att landet var större än vad man trott, och att det var så fint. Vi var bara i staden, men folk åker faktiskt dit för att vandra också!

Men staden var väldigt speciell. Stora bankpalats i den nya delen, och väldigt charmiga broar över floden och en imponerande gammal del, med ett slott förstås. Vi lämnade in packningen och gick runt i den gamla delen. I Notre-Dame-katedralen pågick en gudstjänst så vi gick ner i kryptan och tittade. Där var vi helt ensamma, och det var svalt och skönt.

Middag blev det sedan, nån typ av rårakor och friterad kyckling, med utsikt över den lummiga ravinen nedanför borgen.

Att vi är på väg norrut igen märks på naturen. Nu får vi blomning av syrén, blåregn och raps igen, vilka var överblommade söderut. Tänk att få så många försomrar! Och hemma har det inte börjat än!

Vår sista anhalt för dagen blev också en överraskning. Vi hade bokat ett pensionat för natten, på ett ställe som låg bra till, både geografiskt och prismässigt. Och det visade sig att Cochem var en pärla. En gammal stad utmed Mosel, med en borg högst upp och vackra hus. I pensionatet var vi helt ensamma, inte ens någon personal på plats. Men utanför fönstret i vårt rum fanns ett av slottets vakttorn, så vi kanske var bevakade ändå?