Till Plovdiv

Dags att röra på sig igen. Efter denobligatoriska morgonpromenaden var det frukost på rummet, och dags att plocka i ordning. Klockan nio, som överenskommet, kom "tanten" och inspekterade  och återlämnade vår deposition på 100 Leva. Vi tog lokalbussen till Sunny Beach busstation.

Eftersom vi, liksom oftast, var i god tid, så hann vi gå en runda i turistorten, och insåg att vi varken saknade trängseln eller barrundorna, men möjligtvis de ljusa kvällarna och värmen i vattnet från högsäsong.

En dryg halvtimme senare var vi i Burgas. Hade vi suttit kvar sex timmar till i bussen hade vi varit i Istanbul.

Men nu blev det alltså Burgas, och eftersom det var ett par timmar tills tåget gick blev det ännu ett dopp i Svarta Havet, kanske det skönaste: En vidsträckt strand mitt inne i stan, där vi nästan ensamma kunde svalka oss i det klara vattnet.

Efter ett par pizza-slicer, och en Fanta citron kunde vi påbörja nästa etapp: En fyra-timmars tågresa genom vidsträckta landskap, och förbi städer som inte lockar till bosättning, Dimitrovgrad, t ex.

Men så plötsligt, mitt i ingenstans, dyker det största fält av solceller som vi någonsin sett upp. Det kommer dröja innan man förstår dom här länderna. (Och bokstäverna) 

Ja visst, ja: I morse, från bussen, såg vi såg vi saltbassänger. Och i havsviken bredvid stod det ett rejält gäng med Flamingos

Plovdiv 7 okt

Vi visste ju att många gillade Plovdiv, men det var nog det vi visste om denna stad. Men vilken stad! Historiskt, kulturellt, arkitektoniskt och känslomässigt. Wow!

Här har hittats spår av kulturer som är 8000 år gamla! Och det finns massor av ruiner från romartiden, som i mycket är bevarade. Plovdiv var dessutom europeisk kulturhuvudstad 2019, så man gjorde en uppryckning inför det. 

Vi började dagen med att gå utmed floden. Man verkar inte ha förstått att floden skulle kunna vara en stor tillgång i stadsbilden. Den var endast utnyttjad av ett par fiskare, men vi såg ändå kungsfiskare, smådopping och så småningom också dvärgskarv. Storögt strosade vi sedan på Europas längsta gågata (20 m längre än Ströget). Så många vackra hus!

Även här gick vi sedan en ”free walking  tour”, vilket alltid varit väldigt bra. Vår guide berättade kunnigt om historien kring staden och olika byggnader och stadsdelar. Vi hade knappt koll på något innan, inte ens nutidshistorien för Bulgarien.

Den romerska staden, som ligger under dagens stad, har i stort fått ligga där, men då och då gräver man fram lite. Nu verkar man ha tagit ett större helhetsgrepp och man har gjort det oerhört snyggt. 

I Plovdiv ser man inte mycket av att Bulgarien är ett fattigt land. Det är lite tiggare här och var, men inte fler än i Sverige. Vi har inte kunnat se några spår av ukrainare heller, förutom att man har specialpris för dem på olika hostel här.

Man uppmanas här att sätta sig med en kaffe eller en öl i solen, och bara njuta, så det gjorde vi.

Flera gånger. Vädret var ljuvligt och jag tog till och med på mig en klänning. Fast det var nog mest för att inte ha släpat på oanvända plagg. Men vi strosade på i staden med. Till middag blev det sallad och bulgarisk moussaka. Den innehåller inte aubergine, så det var som en habil skomakarlåda.

På kvällen gick vi till parken med ”The singing fountains” men nån sång uppfattade vi inte. Men lite ljusspel. 

På vägen hem stötte vi på en stor hantverksmarknad. Kul att titta på, men då man är tågluffare drar man ju sig för extra packning, så vi nöjde oss med att titta.

Utflyktsdag

1 lev = 6 kronor, kostar det att ta buss 16 till tågstationen. Frukosten blev den vanliga: Automatkaffe och blandade bakverk. Denna intogs på perrongen, i väntan på tåget till Peshtera 09.45. En snubbe med lönebidrag försäkrade oss att tåget gick från spår 3, tills han 09.44, lika glad, pekade på spår 1. Vi har inte sprungit många gånger på resan, men nu fanns inget val, och med andan i halsen fick vi varsin plats på motorvagnståget och kunde se fram mot tre kvarts resa i vacker förhöst-natur. 

Det första av två attraktioner på resmålet var Car Museum of Socialism. Ett underbart retro-Museum från ens egen barndom. 

En marknad och två tallrikar pommes frites senare påbörjade vi den 64 minuter långa vandringen till en grotta som jag aldrig lärde mig namnet på. Mycket vackert, och mycket uppför.

Efter en dryg timme sa Google att "nu är ni framme". Det var vi inte. Någon halvtimme senare i allt brantare bokskogsterräng, såg vi en ståldörr i berget. Vi köpte biljetter, och fick en karta. 

Sedan fick vi gå själva i en underbart vacker grotta. 

När vi var färdiga insåg vi att vi nog fick sno på nerför berget för att inte missa dagens sista tåg till vårt hotell i Plovdiv. 

Varför lär vi oss aldrig? Vi fick hålla ett högre tempo i nerförsbackarna än Mimmis knän klarar av utan smärta, och när det planade ut tog vi igen förlorade minuter, och lyckades även nu komma med tåget, i näst sista minuten. 

Det fick bli handling i kvartersbutik, och mack-kvällsmat på rummet. Och stillasittande och liggande för återstoden av kvällen