Utflyktsdag från Casa Aurora
27 sept 2022 Casa Aurora, Hateg
Oj, så mycket det har hänt denna dag. Jakob tog dessutom en morgonpromenad innan jag gick upp.
Sedan drog vi iväg med bilen mot klostret i Prislop. Vägen slingrade sig och molnen slingrade sig också, runt bergstopparna. Mycket vackert!Vi förstod att det kunde vara väldigt mycket folk här under turistsäsong, men nu kunde vi köra ändå fram. Det var tydligen både ett museum och ett levande kloster, och reglerna för klädsel var rätt stränga. Men Jakob klarade sig med sina kortbyxor. Jag klädde på mig lite mer sedligt.
Det var fantastiskt vackert, där klostret låg, längst in i en dalgång, och vi vandrade upp till en gravplats dit folk vallfärdade. Det var tyvärr fotoförbud, men det var oerhört mycket blomsteruppsättningar och hela gravfältet, där en mängd nunnor låg begravda, var blomsterprytt.
Dessutom gick vi till den grotta där en av munkarna bott i, då klostret nyuppförts. Det var ganska otillgängligt, och väldigt rörande att se hur många gamla som stapplade dit, för att få del av välsignelsen.
En del stack in pengar i berget. Om det berodde på munkens attraktiva hårsvall, eller om det fanns något annat skäl till att så många dessutom lämnat hårsnoddar i grottan förstod vi inte.
Vårt andra utflyktsmål var den romerska by som fanns kvar, ganska stor och välbevarad, en mil därifrån, i Sarmizegetusa. Den är en del av ett världsarv, så man väntade sig kanske lite fler restriktioner, men vi fick gå runt bland ruinerna, gå på murar, och titta på lantgårdarna som utnyttjade marken mellan ruinavdelningarna.
I byn hade det en gång bott 20 000 människor.
Sen var det dags för lunch ”hemma”. Vi är fortfarande inte säkra på vilka tider de förväntar sig att vi ska äta, men prickade in tiden mellan de gamlas lunch, och personalens. Vi får sitta vid ett eget bord och blir uppassade, fast de ger oss annars lite lagom med uppmärksamhet. Matsalen är ljus och fin, och möblerad med IKEA-möbler, samt vackra möbler som Östhjälpen fått in.
Efter maten (soppa, köttgryta och äppelkaka) skulle chefen, Christina, visa oss de två hem där de mest handikappade bor. Men då upptäckte vi att hela personalstyrkan höll på att ta upp året potatisskörd, så vi väntade ett tag.
Det blev istället Michela, en som pratar engelska som visade oss runt. Det var rätt tungt att se hur pass skadade en del av de boende är. Självskadebeteenden är inte bara ett svenskt fenomen! Av de 15 boenden är det ju bara två som kan prata. Men många var mycket glada att få visa upp sina rum. Och personalen måste vara änglar!
Det var tur att det var Michaela som visade oss, för efter visningen fick vi följa med henne hem. Även Claudia, den mest talföra av de boende, fick hänga på. Hon hade dessutom förärat oss varsina hemstickade mössor på morgonen.
Michela hade ett hus uppe i bergen. Där bodde också hennes blinda svärmor, och där odlade hon för att bli så självförsörjande som möjligt. Och det var som ett mindre jordbruk. Vi fick både tomater, paprika, vindruvor och blommor. Dessutom bjöds det på te efter promenaden till borgen i byn. Allt var mycket trevligt och intressant, bara vi inte fastnade i diskussioner om vad samhället och kyrkan skulle tillåta, beträffade HBTQ-frågor. Eller frågan om romernas situation.
Väl tillbaka på Casa Aurora stod kvällsmaten och väntade. Två stora fyllda omeletter var, samt pasta och efterrättskaka.
Nu ska vi snart gå till sängs efter en mycket innehållsrik dag. Ute regnar det och blixtrar och dundrar, men vi bor torrt och fint i Casa Aurora.
Kommentarer
Skicka en kommentar