En resdag

27 sep 2022, en resdag.

En lugn morgon, och sedan var det till att säga adjö till våra nya bekantskaper på Casa Aurora. "Ni kommer väl tillbaka?" Troligen inte, men en plats i hjärtat och tanken kommer finnas kvar.

Innan vi fick skjuts till stationen kom föreståndaren Kristina till oss med var sin väl tilltagen påse skalade valnötter från sin trädgård. (Där fick vi för att vi just slängt torrmjölk och Varma koppens sparrissoppa för att slimma vår packning ytterligare.) 

Långsamma och försenade tåg slingrade sig uppför och nerför berg och utmed raviner. Våra väl tilltagna bytestider blev i stort sett uppätna, liksom de matsäckar vi trots allt hann med att handla. Stationerna  ser provisoriska ut, och stationshusen fallfärdiga. Stinsarna är dock fläckfritt uniformerade.

Att förmedla till någon bakom en biljettlucka att vi bara vill köpa platsbiljett eftersom vi har interrail, kräver blandspråk och Google translate och gott tålamod på båda sidor av luckan.

Landskapet planade så småningom ut till de största åkrar vi sett, och där jobbar ännu jordbruksmaskiner trots att mörkret lagt sig.

Om en timme är vi framme i Bukarest, och ett hotell är bokat för tre nätter. Det känns fint!