Hemåt?!

11 april: Fortfarande kvar i Spanien!

Jaha, då har vi fått smaka på lite motgångar med. Idag, på eftermiddagen skulle vi ju äntligen kunna resa norrut, men icke! När vi taggade kom till stationen var tåget inställt. Strejk i Frankrike, så inga tåg gick dit! Efter mycket om och men fick vi nya biljetter till tåg ett dygn senare. Det mest retliga var att vi lagt in resdagen i våra digitala interrailkort, som vi då förlorar, och det är ju antalet resdagar man betalar för. Dessutom behöver vi ju våra resdagar för att komma hem.

Nåja, vi deppade ett tag, åt en erbarmlig meny och tog sen ett tåg mot Tarragona, några mil söder, utmed kusten. Att stanna ytterligare ett dygn i Barcelona kändes bara som ett nederlag. Dessutom hade vi ju haft hela förmiddagen i Barca, och då hunnit uppleva fantastiska saker.

Vi lämnade vårt hotell, efter att ha varit ute och ätit frukost, men lät packningen vara kvar. Sen tog vi metro till det gamla sjukhuset Hopital de San Pau. 

Det är också ett världsarv, och det med rätta. Det 100-åriga sjukhuset byggdes då i utkanten av Barcelona, men ligger nu mitt staden, och rent arkitektoniskt är det helt fantastiskt. Tänk om nutida sjukhusarkitekter hade den budgeten! Och att läkande och skönhet hängde ihop var man övertygad om. 

Nåväl, i Tarragona hann vi se en hel del av deras kulturarv med. Även det Unesco-skyddat. Den gamla staden har många romerska lämningar och, utan att ha Barcelonas utsmyckade stil, så är staden mycket vacker. 

Jakob fick också tillfälle att ytterligare en gång få äta churros. Denna gång chokladdoppade. Fett och sött! Toppas bara av fett och salt, enligt Mimmi.

12 april: Hemåt

Jakob sov dåligt på natten. I varannan dröm sprang han mellan olika luckor för att försöka hitta en biljett hemåt.

Under frukosten på hostelet googlade vi mycket, och kom fram till att det troligtvis bara var en endagsstrejk igår. Troligtvis, alltså.

Vi lämnade Tarragona utan en enda chokladbit och kom till Barcelona framåt tolv. Jodå, det verkade som tåget tänkte gå på ordinarie tid 16.36.

Kaffe och äppelkaka är aldrig fel. Inte att ladda mobilen heller. Sen blev det ytterligare en stadsvandring i Barcelona. Denna gång till den stora fontänen, som vi besökte med familjen för sjutton år sedan. Den sprutade inte vatten den här gången heller.

Men vad gjorde det, tänkte vi ett par timmar senare, när tåget äntligen rullade ut från Barcelona Sants på väg norrut.

I Frankrike gick tågbanan till en början med vatten på båda sidor, med hundratals flamingos och saltutvinningsbassänger, och lite senare genom byar vaktade av sandstensfärgade borgar på närmsta kulle. 

I Avignon klev vi av och letade oss fram till Hotel Daniel. Riktigt lyxigt, med våra mått mätt. Till och med varsin sänglampa. 

En snabb promenad och en liten dans "sur le Pont d'Avignon" och resans första Donken, fick det också bli innan vi satte väckarklockan på tio över sex och gick och la oss. Det skulle bli en kort, men lugn, natt.