Genève till Corniglia

Tisdag 19 oktober  Genève till Stresa

Väckarklockan ringde 6.00. Frukost och hejdå till våra värdar. 

Gryning fram till Montreux: Rosa himmel över svarta alpsilhuetter. Jordbruk samsas med byar, städer och transportleder i Rhones smala dalgång.

In i berget, och när Simplontunneln tog slut var vi i Italien. Man har mer nytta av Covidpasset än det vanliga dito. 

I Domodossola bytte vi tåg och åt andrafrukost i skuggan av något Golgataberg från 1600-talet. (Världsarv) 

Nytt tåg till Stresa vid Lago di Maggiore för övernattning. Efter dusch och sen siesta tog vi den kommunala färjan till Isola Bella, där familjen Borromeo byggde en lyxresort på 1600-talet. 

Ett utsökt vackert ställe.

Efter den utflykten chillade vi på rummet med kortspel och kvällsmat från supermarche'n.

Onsdag 20 oktober Milano till Corniglia

Klockan var inte ens 7, då vi gav oss iväg mot stationen i Stresa. Mörkt och ganska varmt. Jag sov en stund till på tåget mot Milano.

Där hade vi sedan tre timmar på oss, så vi lämnade packningen och gick mot La Scala och den stora Domen. Sen hade vi en av våra ganska få dispyter - skulle vi verkligen ta tid att äta frukost nu!? Jag, Mimmi, tyckte att eftersom vi varit vakna i fyra timmar, och vandrat en utav dessa så borde vi få lite i oss. Jakob var alltför taggad för att kunna sitta ner i lugn och ro, men naturligtvis blev det frukost! På en underbar plats med utsikt över den galet utsmyckade katedralen.

Sen gick vi in. Vi hade nog inte trott att vi skulle behöva visa våra covid-pass så ofta, men i alla museer och dylikt krävs passen. Och munskydd förstås!

Ja, vad kan man säga om domen - mer än att det är storslaget och fantastiskt. Och galet!

På eftermiddagen tog vi sedan nytt tåg mot de små byarna vid Cinque terre, i Lombardiet. Tåget är ju suveränt. Vi hoppade av vid Monterosso och Vernassa, där det blev pizza. 

Utifrån Medelhavet lyste solen och ovanför oss, ovan berget var det riktigt mörka moln. Dramatiskt och vackert. 

I den lilla byn Cornniglia hade vi bokat ett rum. Först fick vi gå uppför, de 350 trappstegen och sedan fick vi leta bland alla gränder. När vi äntligen hittade rätt adress satt det en nyckel i en dörr, i en mörk mur. Där skulle vi bo! Sedan visade det sig att det fanns ett närliggande litet hotell, vars terass vi fick använda. Tänk så ljuvligt att sitta i skjorta och sandaler och njuta medan skymningen lade sig över havet.